Ett andetag, det skiner , jag kisar.. ett nöjt frust når mina öron, jag blundar. Jag kan dö lycklig-   

   Livet har rockat på hårt på sistonde, min hund har lämnat min sida för nya äventyr, vilket var rätt val att göra för hennes framtid, hästen har krävt mer omsorg och kärlek tack vare både väder och en liten incident med hoven.. själv har man fastnat att kämpa för överlevnad i höstens mörker. Det känns i både ben, märg & hjärta! Kylan tröstar mig om kvällarna när den sluter in mig i sin famn, håller om mig och lugnar mitt annars så stressade sinne.. (tack och lov). Men oron finns där under ytan, hela tiden. 

Tänk dig, en stund bara.. att, När du ser en liten tjej framför dig, som står och sopar stallgolvet lägger du märke till dom mörka groparna under hennes leende ögon, insjunkna kinder som får många rynkor när mungipan drar sig till ett leende då hon ser på sin häst tugga nöjt på sitt foder. Kylan biter i luften, kinderna är röda av utmattning och dom frösna fingrarna söker desperat efter lite skydd i dom tjocka vantarna. Men hon är lycklig, hon fryser inte, kylan känner hon inte av då hon älskar det <3 Kroppen fryser, men hjärtat klappar varmt inombords. Kvittar om man är igång från 05:00 till 23.00

                                               Det är vad jag känner, det är den Jag är. Den jag vill vara.  

                                                                                  Stark

                                                          Att vara  lycklig, vad är lycka egentligen? 

Ett andetag, känslan du får när du lutar ditt ansikte mot din hästs varma hals, en kyss av din kära, en kram..? En blick, som säger mer än tusen ord? Att bara, vakna, att bara somna.. Vad vet jag. Min lycka består av tusentals saker och samtidigt bara ett fåtal.

Men det jag vet.. Är att jag är så jävla tacksam för att Indy har kommit in i mitt liv, dels för att jag inte kan leva utan en häst som min bästa vän i ur som skur, dels för att hon förstår och läser mig totalt.. Hon har gett mig mer än någon människa nånsin kan eftersträva att ge mig i ett förhållande.

Efter bara 2 år känns det som om vi varit tillsammans hela hennes liv, vet inte om samhörighetskänslan kan vara större, men det blir bara bättre o bättre.. Idag red jag henne med bosalen jag får köpa av min kära vän Emma. Hon öka, hon sakta ner, hon lyssnar.. samarbetar.. slåss inte emot, blir inte rädd. Tittar men spookar aldrig.

Trust, mina vänner. Välförtjänt trust finns emellan henne och mig och inget i världen skulle få mig att sabba det, ge upp på det, eller glömma varför hon älskar mig för den jag är. För att hon ÄR, existerar NU, tänker ej på igår eller imorgon. Allt hon ser, är mig o mina känslor Nu framför henne. Det är vad hon går efter, vad hon saknar. Jag kan inte finna alla ord för hur skönt det är att veta att nån kan se mitt inre, hur jag fått lära mig allt igenom hästarnas fantastiska syn på världen. Nu när jag som mest trodde jag njöt av livet och kämpade på, så har jag insett hur stressad jag låtit mig själv bli ÄN en gång! Kontrollerad av tiden, ansvar, stress... Nu sitter jag här och blickar bakåt, på hur besviket hon tittat på mig när jag skyndat till och från stallet, och inte spenderat tid till att krafsa varandra, umgås och bara njuta av att "Bara vara".  Det är så jag skäms.. nu är det nämligen mycket bättre tag som ska tagas med i både huvud och hjärta hädanefter, min käraste ska få det bästa utav mig och inte mindre! Glöm aldrig att behandla er själva & era nära kära, med samma respekt ni kräver att få åt er själva. Alla behöver vi kärlek, ömsesidig kommunikation på våra villkor. <3 

Tårarna rinner lätt numera, det erkänner jag utan tvekan.. det är tufft. Mycket avstånd emellan kära o nära, ångest över beslut man måste ta, eller inte kan påverka på nåt sätt. Stress över arbetslöshet, jag vill känna mig viktig och behövd, att jag har "Min plats".

                                                  Precis som din häst ber dig o vara sin ledare.

                                                        Så känner jag mig bland människor.

Tror  mitt sto skolat mig mer än vad människor har lyckats med med åren, dom har faktiskt gett mig en grund till varför jag inte har många vänner, för de flesta folk är så "blinda" , "döva" och allt annat än Stumma !! Önskar alla kunde vara som djuren, uppriktiga  med direkt respons på beteende.. det skulle bespara så mycket smärta och onödigt lidande över lag.  Jag tror på djurterapi, för att det är dom vi ska ta lära av, inte utav människor då vi är så underlägsna hästarna på alla sätt..  Alla. 

Ikväll sitter jag i min ensamhet, tänker på en underbar helg jag fått uppleva, alla jag har fått träffa.. för andra en självklarhet eller vardagsmat, för mig, var det större än att åka på semester eller vinna en miljon på lotto, för mig var det magiskt. Jag är evigt tacksam, och väldigt ledsen att jag inte kunna sträcka ut och låta mitt sto uppleva havsstranden tillsammans med mig, två blir ett, längs med vattnet.. blunda, skratta, sen, släppa loss. Flyga <3 

..Vad jag känner, jag känner mig fett pressad i livet men samtidigt finner jag alla små stunder som gör det allt värt att genomlida. Jag känner, att jag vill finna ro, jag vill hitta mitt inre lugn. Livets gyllene gång, tillsammans med min man, mina djur. Ut i naturen igen, bli ett med livet. Med den jag en gång var, och fortfarande är, gömd & bortglömd under livets tunga gång. En vacker dag ska jag bli fri.  På riktigt. 

                    Life is one big bittersweet mess, but together you can sort it out and get all out of it. <3 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      "What is time, to thee?    Born into this mad world of.. human kind. Things to be done at every single moment, schedule to follow or perhaps simple fact of fhysical activities like eating, sleeping just to wake up to another day, w...

What has happened, once again one year or perhaps two, has passed me by. Time elapses on silver wings carried by new tides, new storms. Like none before our weather is changed into a trophic disaster, of stormy winds that beats houses, cars, ca...

                                            Im Barely Breathing, Afraid Not to Believe It    Im finding myself cornered by one of the most last expectable things; my very own feelings. How to play this one thru? Im not sure, but I will just ...

          "Så kom dagen jag väntat på länge.. Dagen jag glömde allt omkring mig och bara var i denna stund. "   Det regnade hela förmiddagen.. solen bröt sakta fram när jag kom till stallet. Indy kom till mig när jag gick till hagen med gr...

                                  ..you just wont forget about. Like this one, finally one picture caught my pack on the same lens.   I feel like saying this to everyone out there tonight;   Sure, life is a rough ride thru any time at day ...